Dagen efter att vi varit i Ghubeira fick jag kl 10.00 ont i njurtrakten. Vid 10.30 hade jag så ont att jag kräktes. Pontus ringde runt till ca fem läkare som tillhörde gemenskapen och det bestämdes att Dagge och Pontus skulle ta mig till ett sjukhus där en av dem arbetar.
Hade jag inte haft så ont så skulle jag protesterat mot att gå före i kön, men jag hamnade direkt på ultraljudsbordet som fanns bakom en skärm, sedan direkt till röntgen och de konstaterade att det var ett njurstensanfall. Hängande på Dagge o Pontus tog jag mig till en avdelning, nyrenoverad sedan någon månad, och fick där en injektion med smärtlindring och strax var jag ganska normal igen.
En sjuksköterska helt i vitt, även slöja och litma var vitt, satte dropp på mig. Flaskorna till droppet fick Dagge först gå och köpa utanför sjukhuset på apoteket. När nattpersonalen, som sorgligt nog, var klädda i svart, skulle sätta dit andra flaskan fanns den inte längre, så han fick gå och köpa en ny. Kanske mannen i salen bredvid fått den och det unnade jag honom gärna. Han led något fruktansvärt av skriken att döma.
Dagge stannade hos mig över natten eftersom vi hade en sal för oss själva och det behövdes attha någon till hands för att köpa medicin eller mat.
Jag tror jag hamnade på rätt sjukhus. Blev väldigt väl omhändertagen, även om de tog siesta några timmar mitt på dagen.
Morgonen därpå hade värktabletter o injektioner ingen effekt längre och ändå var min värk borta. Kanske droppet fått stenen att flytta sig. Jag fick i alla fall åka hem.
”Min” läkare rekommenderade mig att gå till en röntgenspecialist och kolla njurarna, vilket jag nu gjort och allt ser väldigt bra ut. Inga stenar finns i mina njurar längre.
Sandra blev imponerad av mina röntgenbilder, speciellt då dragkedjan från byxorna är med. Hon tycker jag ska göra tavlor av dem.
Hade jag inte haft så ont så skulle jag protesterat mot att gå före i kön, men jag hamnade direkt på ultraljudsbordet som fanns bakom en skärm, sedan direkt till röntgen och de konstaterade att det var ett njurstensanfall. Hängande på Dagge o Pontus tog jag mig till en avdelning, nyrenoverad sedan någon månad, och fick där en injektion med smärtlindring och strax var jag ganska normal igen.
En sjuksköterska helt i vitt, även slöja och litma var vitt, satte dropp på mig. Flaskorna till droppet fick Dagge först gå och köpa utanför sjukhuset på apoteket. När nattpersonalen, som sorgligt nog, var klädda i svart, skulle sätta dit andra flaskan fanns den inte längre, så han fick gå och köpa en ny. Kanske mannen i salen bredvid fått den och det unnade jag honom gärna. Han led något fruktansvärt av skriken att döma.
Dagge stannade hos mig över natten eftersom vi hade en sal för oss själva och det behövdes attha någon till hands för att köpa medicin eller mat.
Jag tror jag hamnade på rätt sjukhus. Blev väldigt väl omhändertagen, även om de tog siesta några timmar mitt på dagen.
Morgonen därpå hade värktabletter o injektioner ingen effekt längre och ändå var min värk borta. Kanske droppet fått stenen att flytta sig. Jag fick i alla fall åka hem.
”Min” läkare rekommenderade mig att gå till en röntgenspecialist och kolla njurarna, vilket jag nu gjort och allt ser väldigt bra ut. Inga stenar finns i mina njurar längre.
Sandra blev imponerad av mina röntgenbilder, speciellt då dragkedjan från byxorna är med. Hon tycker jag ska göra tavlor av dem.
On ni är spekulanter så går all behållning oavkortat till arbetet i Jemen.
1 comment:
stackars stackars liten.. saknar er mycket mycket mycket. är på jobbet nu, inte så kul alls såhär efter ungefär 8 timmar när man har typ3-4 kvar. puh. men så är det, tack för allt kul när jag va hemma åså. vi ses väl efter nyår anntar jag? love love
Post a Comment