Testningen av Jemens sjukvård.

Dagen efter att vi varit i Ghubeira fick jag kl 10.00 ont i njurtrakten. Vid 10.30 hade jag så ont att jag kräktes. Pontus ringde runt till ca fem läkare som tillhörde gemenskapen och det bestämdes att Dagge och Pontus skulle ta mig till ett sjukhus där en av dem arbetar.
Hade jag inte haft så ont så skulle jag protesterat mot att gå före i kön, men jag hamnade direkt på ultraljudsbordet som fanns bakom en skärm, sedan direkt till röntgen och de konstaterade att det var ett njurstensanfall. Hängande på Dagge o Pontus tog jag mig till en avdelning, nyrenoverad sedan någon månad, och fick där en injektion med smärtlindring och strax var jag ganska normal igen.
En sjuksköterska helt i vitt, även slöja och litma var vitt, satte dropp på mig. Flaskorna till droppet fick Dagge först gå och köpa utanför sjukhuset på apoteket. När nattpersonalen, som sorgligt nog, var klädda i svart, skulle sätta dit andra flaskan fanns den inte längre, så han fick gå och köpa en ny. Kanske mannen i salen bredvid fått den och det unnade jag honom gärna. Han led något fruktansvärt av skriken att döma.
Dagge stannade hos mig över natten eftersom vi hade en sal för oss själva och det behövdes attha någon till hands för att köpa medicin eller mat.
Jag tror jag hamnade på rätt sjukhus. Blev väldigt väl omhändertagen, även om de tog siesta några timmar mitt på dagen.
Morgonen därpå hade värktabletter o injektioner ingen effekt längre och ändå var min värk borta. Kanske droppet fått stenen att flytta sig. Jag fick i alla fall åka hem.
”Min” läkare rekommenderade mig att gå till en röntgenspecialist och kolla njurarna, vilket jag nu gjort och allt ser väldigt bra ut. Inga stenar finns i mina njurar längre.
Sandra blev imponerad av mina röntgenbilder, speciellt då dragkedjan från byxorna är med. Hon tycker jag ska göra tavlor av dem.

On ni är spekulanter så går all behållning oavkortat till arbetet i Jemen.

Vackert

Byn Ghubeira ligger i ett bördigt område fyllt med Mangoträd.

Vi fick veta att det nu var möjligt att till ett humant pris hyra mark att odla på. Detta hade gjort att det nu odlades mycket mer. En bra möjlighet speciellt för de unga. De får dock bära vatten och skulle orka odla mer om de hade pump som pumpade upp vattnet.

Vi blev också visade den skreva i bergen där vatten samlas under regnperioden. Efter en del klättring kom vi till en härlig damm i berget med friskt ”fjällvatten”. Våra jemenitiska vänner hoppade i och vi var frestade att göra det samma, men inte med kläderna på och annat alternativ fanns inte.

Bykvinna

Många var de bybor som kom och vill visa sin uppskattning för den hjälp till familjeförsörjningen getterna bidragit med. Sandra var speciellt tacksam… Nej visst, hon var inte en av byborna. Det gröna fungerar som parfym och används för att behaga mannen.

Jag har fina bilder på bykvinnorna, men då jag hört att en brudgum här backade efter att fått reda på att hans blivande fru fanns på internet är jag försiktig med att lägga ut bilder på kvinnor.

Get- och biprojektet

Här är geten Irena som fått sitt namn efter projektets upphovskvinna.

Stort träd, liten Dagge

En arbetsdag åkte vi till byn Ghubeira, där Irena drev ett Get o Biprojekt. På vägen dit åker man förbi ett träd som kan mäta sig med stora eken i närheten av Lönneberga. Dagge kommer verkligen till sin rätt där framför. Ser riktigt smal ut!

Det var nu mycket vackert iordninggjort runt om, men ingen parkering för alla turistbussar eller bilar som kommer att behövas framöver. Nu var vi de ända intresserade.

Nygrillat

Andra dagen i Chocha testade vi en väg som vi var osäkra på om den skulle leda till målet. När vi stannade för att vi var osäkra blev vi direkt bjudna på lunch hos en familj som bodde i en liten by bestående av några stråhyddor. Djur o människor nära inpå varandra hela tiden. Frukosten bestod av fem bröd och två fiskar eller så var det tvärt om. Brödet bakas på ugnens väggar och fisken i botten. Maten lades nygräddad på ett stort stråfat och smakade förstås utmärkt. Kryddat med lite sand, eftersom vi satt i sanden och åt som familjen brukade göra.

Efter måltiden följde två av familjemedlemmarna med och guidade oss till staden vi letade efter.

Namnen på städerna glömmer jag fort då de inte faller rätt i mun så ofta.

Sol och bad

Så här mycket kan vi njuta av sol och bad på helgerna. Det gäller bara att hitta en strand som vi blir ensamma om. Det gjorde vi i Chocha. Vi har ca 15 mil hit ifrån Taiz. En resa på ca 2 timmar, om man inte gör som vi, missar avfarten. Det finns skyltar på engelska i bland, tex. den till Chocha, men den sitter på andra sidan, alltså när man kommer från motsatta hållet. Mycket solblekt skylt, men vet man om den, så går det att avläsa att vägen går till Chocha. Fast ni vet väl att Dagge ser en tjusning i att åka fel. Det är då man gör de verkliga fynden.
Ps Det är Sandra och inte jag om någon till äventyrs trodde något annat.